Turkosofiera mera!

Idag kom min lilla berättelse i Värdskapets nyhetsbrev 😃

Det är en regnig och kall lördag morgon i maj och jag ska ta mig från Stockholm till Lund med ”snälltåget”. Jag är trött och seg och har tagit på mig GråKarin för jag är också pressad för jobb jag egentligen skulle ha hunnit med och då är det bäst att vara lite grå martyr. Kanske är det lite synd om mig på riktigt som ska åka ett tåg som heter snälltåget men som tar över 1,5 timme längre tid att åka.

Det jag inte vet är att det är ett gammeldags tåg med kupévagnar där man sitter fyra personer mot varandra. Jag öppnar dörren och en fuktig värme och doft kommer emot mig. Här sitter redan mina medresenärer, en mamma, en snorig unge, en mormor, en ung kille med huvan nerdragen som redan tagit plats för att sova. Jag sätter mig ner, hälsar och säger lite surt att så här hade jag inte trott att det skulle vara. Mina medresenärer ler lite beklämmande när jag beklagar mig.

Men helt plötsligt så blir situationen riktigt rolig och allt går på några minuter. Det som händer är att jag tar upp datorn och försöker jobba. Den lilla snoriga ungen blir rastlös och tycker det är tråkigt och mamman och mormor försöker med alla medel få honom på bättre humör. Den unga killen med huvan och med hörlurarna på sover redan. Det som blir roligt är att jag ler åt mig själv för att jag försöker vara viktig, ta mig själv och det jag ska göra på så stort allvar så jag blir grå. Jag som nästan aldrig är grå, fnissar för mig själv och byter genast till turkos.

Mamman har tagit fram bilar och jag sitter mitt emot den snoriga ungen och vi börjar leka. Jag älskar barn och att leka så det är ingen uppoffring även om det kan betraktas som slös med tid och lite fjantigt så är det ofta då jag lär mig mest om mig själv.

Ja vad lär jag mig då? Jo, när jag ändrar mitt inställning och gör det jag tycker är kul och vill göra då blir den snoriga ungen, Melker min kompis. Mamman blir glad, mormor kan slappna av och den unga killen sover lugnt.
Från grå till turkos på en minut förändrade inte bara min dag utan allt blev vackrare, mer harmoniskt. Jag såg med stor tydlighet att det är inte som vi har det utan som vi tar det som gör vilken färg vi väljer att ha. Och det viktigaste av allt är att jag inte kan ge någon något jag inte själv har. Men när jag har så finns det hur mycket som helst att ge av och då växer det till helt magiska nivåer som sprider sig snabbare än vi tror. Hurra för att vi själva kan välja om vi vill vara turkosa eller grå och hurra vilket kul liv det blir när vi turkosifierar det!
Karin Sandin

Kategorier: Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s